En väldigt vanlig situation är att man lägger ut en upphandling till flera anbudsgivare där man begär ett fast pris av anbudsgivarna. Detta är ett av de sämsta sätten att genomföra en upphandling därför att bägge parterna förlorar på det.
För att kunna ge ett fast pris med precision krävs det att man har en komplett kravspec så att man vet vad det är som skall utvecklas. En sådan kravspec får man aldrig av det enkla skälet att det är omöjligt att göra en. Ibland har det gjorts en ansats via en tidigare gjord förundersökning, eller så inleder man anbudsprocessen med att göra en förundersökning. Denna leder på sin höjd till en grov modell av vad som förväntas, något som sällan hjälper anbudsgivarna att göra en gissning av utvecklingskostnaderna. Redan här har man angripit problemet med en ansats till vattenfallsmetoden. Empiriska undersökningar och hittills gjorda erfarenheter visar att vattenfallsmetoden inte fungerar. Bla visar en undersökning av Standish Group att då man har kraven ”upfront” så visar det sig att 64% av funktionaliteten aldrig eller mycket sällan används. Man lägger alltså ner väldigt mycket resurser till ingen nytta alls.
Oftast finns det en tanke om att de olika anbudsgivarna konkurrerar om anbudet så att man därmed hoppas pressa priset så mycket som möjligt, i god kapitalistisk anda. Men för att en tillgång-efterfrågemodell skall fungera krävs bla att varorna som jämförs från de olika leverantörerna är identiska. Det är de garanterat inte i detta fallet eftersom den bristfälliga kravbilden gör att de olika anbudsgivarna kommer att skissa på var sin unik lösning, vilket gör det knepigt att jämföra alternativen.
Inte helt sällan är det någon anbudsgivare som ”dumpar” priset därför att man av något strategiskt skäl vill ha uppdraget; man kanske vill ha en meriterande ny kundreferens. Det kan vara att man förväntar sig en merförsäljning antingen till samma uppdragsgivare eller en försäljning av samma koncept till andra med samma behov. Det kan vara en ren överlevnadsfråga. Oavsett anledning betyder det oftast att man i någon mening underskattar arbetsbördan och en bit in i projektet har man förbrukat de budgeterade timmarna samtidigt som det återstår en hel del utvecklingsarbete. I detta läget saknar man incitament för att fortsätta göra ett bra jobb och kvalitén på arbetet blir tveklöst sämre. Man får ju inte längre betalt för att fortsätta jobba i uppdraget och man kanske ersätter en erfaren lättsåld person med en oerfaren som man samtidigt passar på att lära upp. Uppdragsgivaren tycker att han har gjort en bra affär, men i själva verket skjuter han sig själv i foten.
Hur skall man göra då? Jag skulle önska att en uppdragsgivare istället för att sträva efter att hitta det billigaste priset istället skulle sträva efter att hitta den bästa samarbetspartnern. Man skall alltså försöka hitta den anbudsgivaren som passar bäst ihop med den egna organisationen, den anbudsgivare som man tror har bäst förutsättningar att kunna leverera den produkt man önskar, och det varierar ju från fall till fall, precis som med personkemi. Jag skulle också gärna vilja se att man väljer en anbudsgivare som har erforderlig domänkunskap, en som har gjort det förr, som har stött på problemen tidigare och känner igen dem. Det handlar i grund och botten om att skapa ett förtroende mellan uppdragsgivaren och uppdragstagaren. Man måste bygga ett partnerskap för man löser uppgiften endast genom att samarbeta, inte genom ändlösa kontraktstolkningar och förhandlingar.
För att detta skall fungera måste man jobba enligt någon lättrörlig utvecklingsmetod, långt ifrån vattenfallsmetoden. Scrum tror jag är den metod som har bäst förutsättningar att lyckas med detta upplägget. Man jobbar alltså i 30-dagars iterationer och man driftsätter en delleverans efter varje iteration. På så sätt får uppdragsgivaren feedback var 30:e dag och han kan i sin tur ändra projektets riktning var 30:e dag i precis den riktning han önskar. Det är enkelt att räkna ut och fakturera en fast kostnad för en iteration eftersom en iteration är timeboxad. Uppdragsgivaren skall också ha en möjlighet att avsluta projektet och samarbetet vid varje avslutad iteration om samarbetet inte fungerar. Endast så kan man bygga upp ett starkt förtroende, och om anbudsgivaren inte är beredd att ställa upp på det har han inte tillräcklig självkännedom, eller rent mjöl i påsen.
Jag började skissa på denna posten på svenska, sen fortsatte jag av bara farten. Om det finns behov översätter jag den.
I started outlining this post in Swedish and then continued unintentionally. If needed I will translate it.
Uncategorized | No Comments »